När jag föddes

När Sudden blev Mathilda

Vår lilla Sudd var beräknad till världen den 16:e februari enligt sista mens, men till den 24:e februari enligt Ultraljudet. Jag hade hela tiden trott mer på det första datumet eftersom att jag såväl kände av något annorlunda i magen exakt den tidpunkten som befruktningen skulle ha skett enligt "graviditetskalendern".

Så kom natten mellan torsdagen den 15:e och fredagen den 16:e och jag sov dåligt, vaknade upp och mådde lite småilla och hade en molande mensvärk - så jag trodde nog att idag kunde det nog vara något på G. Glad i hågen berättade jag för Birgit (barnmorskan) om mina symptom när jag var på ett sen länge inbokat besök hos henne, och hon trodde nog oxå att nu var det nära - men för säkerhets skull så bokar vi in ett besök den 28:e oxå - utifall att... Fredagen den 16:e gick vidare, och framåt eftermiddagen var symptomen som bortblåsta. Vi började spåna om att eftersom att min mamma gick över tiden fem dagar (då fanns ju inget ultraljud, så det är räknat på sista mens) då jag föddes, så kanske det skulle bli samma sak för mig.

Natten mot onsdagen den 21:a vaknade jag upp 01:45, då hade jag redan varit uppe och kissat ett par gånger efter att jag lagt mig vid elvatiden - så särskilt djupt sov jag ju inte. När jag varit på toaletten då, 01:45, och la mig i sängen igen så kände jag hur det började värka till i magen och det kom i intervaller, så först tänkte jag att det är nog bara förvärkar. Men när det efter en timme fortfarande inte släppt så misstänkte jag att nog är det allvar alltid, så jag väckte Micke och förklarade läget och sa att jag ville gå och bada. Då var det inte speciellt lätt för honom att somna om, så han gick upp och satte sig och kollade lite på tv. Efter en stund klev jag upp ur badet och drack lite välling innan vi gick och la oss igen, för att försöka vila. Vi lyckades väl med det en timma ungefär, men sen hade jag så ont så jag låg och vred mig i sängen. Så här höll det på fram tills
elvatiden. Försökte oxå äta lite frukost som Micke varit iväg och handlat - men det kom upp lika fort igen, så det var ingen idé. Vid elva tänkte vi att det är lika bra att ringa BB och kolla upp läget. Så Micke fick ringa till Akademiska som tyckte att vi skulle nog komma in - men inte till dem, för där var det fullt. Jag blev superbesviken, men ringde KS sen. På KS sa de att jag skulle stanna hemma så länge jag kände mig trygg - men om jag var otrygg hemma så kunde vi komma in. Visst kände jag mig trygg hemma - OM jag visste att en plats i Stockholm fanns. Men i vilket fall som helst så var även KS fullt, men om ett par timmar kunde vi nog komma in. Så vi beslöt oss för att vila ett tag innan vi gjorde ett nytt försök. Men när vi la oss för
att vila så vart allt som bortblåst.... alla symptom bara försvann, allt gick över! Jag vet inte om det kan bero på att jag blev så stressad av tanken att om två timmar måste det verkligen vara på allvar, för om vi väl får en plats på KS så vill vi ju inte bli av med den. Nåja, i vilket fall som helst så dog allt av, och kommande dagar var lika symptomslösa.

Det kom att dröja en hel vecka tills innan symptomen återkom. Då var vi inne på februaris sista dag, onsdagen den 28:e februari. Jag hade sovit lite oroligt på natten och mått lite illa. Jag lät ändå Micke åka till jobbet, ville ju inte oroa honom i onödan! Jag sa till honom att jag ringer efter att jag varit hos Birgit (hade ju ett besök inbokat hos henne, som jag inte trodde skulle bli av). Men när jag vaknade till vid kvart över åtta och inte kunde somna om så tänkte jag att jag lägger mig i badet en stund. Låg kanske där i 20 minuter och kände den molande värken i ryggen. Sen när jag gick upp och gick på toa så kom det lite efterlängtat, blodigt slem på pappret... YES! Äntligen tänkte jag och ringde och berättade nyheten för Micke.

När jag sen skulle till Birgit vid halv elva så hade värkarna kommit i gång, och det var riktiga körare - inte speciellt täta, men ändå. Så jag ringde mamma och bad att hon skulle komma och köra mig till Birgit, hade ingen lust att köra bil om det skulle komma någon sån körare. Birgit blev fundersam över att se mig, hon trodde redan att jag skulle ha fött, men jag svarade
"Nej, inte ännu - det ska jag göra under dagen". Så hon rådde mig att ta en promenad, försöka äta lite mat och vila. Mamma följde med hem igen, och vi gick till Sätuna och handlade lunch - filmjölk och Crunchy blev det. När vi ätit så åkte mamma tillbaka till jobbet och jag la mig för att vila. Vid det här laget var Micke på väg hem, och värkarna var rätt täta. Men jag skulle
inte ge mig så lätt och vara hemma så länge som möjligt hade jag tänkt, för när jag väl kom in till BB så skulle där födas bebis och det rätt snabbt... Min mamma hade ju så lätta förlossningar, så då kommer ju min oxå att bli det! Inte en bristning har hon fått heller, så även det skulle jag slippa!

Vid sextiden så kom värkarna med 4-5 minuters mellanrum och varade i ungefär 50 sekunder, så då tyckte vi att nu var det nog dax att fara. Vi ringde till KS, som för tillfället hade fullt, men om vi väntade två timmar så skulle det finnas plats för oss.

Vi lämnade lägenheten med all vår packning strax innan sju på kvällen och begav oss inåt stan & KS. Varken Micke eller jag var speciellt nervösa. Jag var ju ganska så inställd på att jag hade gjort ett "bra jobb" hemma, och skulle kanske vara öppen 4-5 cm och inte alls ha så många timmar kvar. Kanske redan att jag skulle hinna föda under kvällen... Jag hade med mig ett förlossningsbrev, som jag först tyckte kändes lite överflödigt eftersom att allt kommer nog att flyta på så bra, annan bedövning än lustgas kommer jag ju inte att behöva - jag är ju en smärttålig tjej, så det skulle vara onödigt med något annat. Dessutom så är jag inte så förtjust i sprutor & slangar & sånt, allt som ger för mycket sjukhuskänsla ville jag gärna undvika. Vår
förlossning skulle bli som en dröm och vara ett minne för livet!

I alla fall så kommer vi in till KS vid halv nio tiden, det är taskigt med parkeringsplatser utanför förlossningen, så Micke släpper av mig där för att åka i väg och parkera. Så länge står jag utanför förlossningen och stöttar mig mot en sandlåda då värkarna kommer. När vi kommer till KS så får vi gå in i ett undersökningsrum och vänta ganska länge där. Jag får börja med att lämna ett urinprov, som jag till slut lyckas med. Det är sista gången jag klarar av att sitta på en toalett... Sen bara krampar det varje gång jag försöker. När vi väntat i säkert en timma kommer en barnmorska och sätter på mig ett CTG som ska mäta värkar och fosterljuden. Det var vedervärdigt att tvingas ligga raklång i 45 minuter samtidigt som värkarna duggade tätt...
När jag väl blir befriad från CTG'n så ska undersökningen göras. Det visar sig att jag är öppen två cm, men livmodertappen har fortfarande en liten bit kvar innan den är helt utplånad. Så de rekommenderar mig att ta en sovdos (så att värkarna mildras, och jag ska kunna sova) och åka hem och vila ett par timmar. Då var klockan 23:10, och vi åkte hem. Jag satt mest och sov i bilen, satt och stånkade lite genom värkarna bara.

Vi är hemma igen kvart i tolv. Jag ställer mig i duschen nästan bums för att kunna kissa, och mildra värkarna. Vet inte alls hur länge jag står där, men skönt är det. Micke vet inte vad han ska göra, så han äter lite och sitter och kollar på tv. Han vill hjälpa till mera, men vet inte vad han ska göra. Runt ett går han och lägger sig, medans jag duschar nästan hela natten. Ligger i sängen enbart korta stunder och försöker vila, men det är jobbigt att ligga ner när värkarna kommer.

Micke kliver upp vid femtiden och försöker få mig att äta något, har inte ätit något sedan femtiden kvällen innan, då jag åt ett par köttbullar och några skedar potatismos. Jag vägrar att äta, jag vill bara duscha.

Kvart över sju ringer Micke till min mamma och talar om hur läget är och hur kvällen & natten varit. En timma senare, kvart över åtta så börjar Micke ta tid på värkarna igen. Nu håller de i sig i närmare 80 sek och kommer nästan varannan minut... Så nu inser vi att det snart är dags att åka in, och tjugo minuter senare ringer vi till KS. De har fullt, men de ringer till Ackis och hoppas att de har plats åt oss. De har dom inte, så vi får komma till KS ändå. Är där strax före tio, dåligt med p-platser, vi får gå rätt långt i snålblåsten från parkeringen. Vi blir mottagna av någon barnmorska som jag inte gillade. Blev invisade på ett stelt, litet undersökningsrum och blir kopplad till CTG'n. Det var precis lika jobbigt som jag bävat för - inget skönt att ligga raklång på rygg under värkarna... Allt ser bra ut, jag får väl ligga där i nån halvtimma innan hon kommer tillbaka mitt i en värk och kopplar loss mig. Tycker hon kunde ha väntat ut min värk innan hon börjar röra mig... Det var likadant då hon skulle göra undersökningen. Jag hade svårt att lägga benen exakt som hon ville eftersom att jag var precis mitt i en värk, men till slut fick hon det som hon ville och konstaterade att livmoderhalsen var helt utplånad och att jag var öppen 3-4 cm. Vi blev då inskrivna men fick vänta i undersökningsrummet eftersom att alla förlossningssalar var upptagna. I detta rum fanns ingen toalett eller dusch, och jag klarar ju inte av att kissa utan att duscha. Så strax före tolv vankar jag lite av och an i korridoren, men hittar sen en toalett med dusch och undrar om det är okej att jag duschar. Det var helt okej, så då fick jag även snyggingkläderna att ha på mig. Fast det var rätt skönt, även om de ser för hemska ut. Medans jag duschar går Micke till bilen och hämtar väskan och
bandaren, för snart ska vi ju få vårt eget rum. Jag vet inte hur länge jag duschar, det är ju så skönt. Är på väg ut ur duschen ett antal gånger, men vill bara fortsätta så jag går in igen. När jag slutligen beslutar mig för att gå ut, så har vi blivit flyttad till ett annat rum. Fortfarande inget förlossningsrum, men ett trevligare mottagningsrum. Vi inser att vi kanske borde äta frukost. Micke hämtar te & macka plus lite Pro Viva jordgubbsdryck (som jag blev frälst i). Drack två glas och åt tre tuggor macka ungefär, innan jag sprutade ner handfatet och väggarna omkring.... Mat var alltså inget att tänka på... Fick nöja mig med små mängder flytande....

Vid halv två kommer eftermiddagspersonalen, en jättegullig sköterska och även barnmorskan verkade bra. Jag blev glad över att de var dom som skulle hjälpa mig att få vårt barn till världen! Det kändes bra. Nu hade även ett förlossningsrum blivit ledigt, så vi fick gå in där och köra ett nytt CTG. De undrar om jag vill ta lavemang, och eftersom att jag inte kan gå på toa
"av mig själv" så väljer jag att ta det - och det var skönt att få det överstökat, så slipper man oroa sig för att göra på sig... Jag vankar mellan toan & duschen i ett par minuter innan det var klart. Sen har badet blivit ledigt och jag tar det. Det är sittbadkar som jag trodde skulle vara superskönt, men jag har svårt att sitta under värkarna, så badet blir inte så långvarigt. Micke är med hela tiden, och pysslar om mig. Han var en riktig hjälte!!! Strax före fem återvänder vi till förlossningssalen, och då är jag slut.
Blir kopplad till CTG'n och börjar testa lustgas. Har lite svårt att få till det, men det är skönt att bli avslappnad mellan värkarna. De gånger man lyckas pricka rätt på värkarna är det skönt. Micke är hela tiden med och säger till när han ser hur värkarna är på G, och räknar sedan igenom värken. Tänker mig igenom dem som kullar, känns bra. Ny undersökning görs och jag är öppen 4-5 cm. Är helt slut, och slumrar mellan värkarna. Vid sex är värkarna kraftigare och vi går och duschar. Även Micke tar en dusch med mig. Strax innan åtta går vi iväg till matrummet, för Micke vill ha en pizza. Jag dricker lite - hela tiden beredd med spypåse... Men lyckas behålla det! Tillbaka på rummet för ny CTG, Micke lyssnar på sportradion, det är slutspel
i hockeyn.

Vid nio kommer nattpersonalen, då kommer tre personer. Jag har önskat att inga oerfarna BM-studeranden är med, och nu dyker en BM-studerande upp... Fast hon är jättegullig och verkar ha kommit en bra bit på väg, så det känns ok. Det är lite jobbigt bara att bli undersökt dubbelt så många gånger eftersom att båda två måste få känna... Jag är nu öppen sex centimeter, och de undrar hur jag vill gå vidare. Antingen kan jag ta en sovdos, så att vi får vila eller så spräcker de hinnorna och sätter ett påskyndande dropp. De rekommenderar det sistnämnda, och jag håller med. Sovdosen funkade ju inte natten innan, så jag trodde inte det skulle göra det nu heller. Var ju egentligen emot dropp, men inser att jag inte kommer att orka mera. Micke undrar hur länge jag kommer att orka, han ser hur trött jag är. Eftersom att värkarna blir mycket kraftigare av påskyndningen så inser jag att det är lika bra med epidural. Jag är nervös, men har musik på - KENT. Ber Micke att höja musiken, så jag ligger och nynnar med då de ska sätta droppet. Ber honom att tala om att jag är modig nu när jag ska få dropp.... De försöker två gånger i vänster hand utan att lyckas, och en gång i höger hand. De funderar på att sätta den i armvecket, men gör ett sista försök i handen som lyckas. Jag minns att jag försöker att skämta bort det läskiga genom att säga att jag aldrig kommer att kunna bli en bra knarkare, med mina dåliga blodådror (hatar synliga ådror). När droppet väl är satt så ska vi bara
invänta narkosläkaren. Nu har jag enbart fått det dropp som krävs då man lägger EDA.

Jag får vänta ända tills klockan tolv på narkosläkaren. Då måste mina barnmorskor iväg på ett snitt, det låter dramatiskt, men de har inte så bråttom så de hinner invänta en annan barnmorska som ska vara med då EDA't läggs. Även narkosläkaren har med sig en studerande, en mesig sådan. Jag får lägga mig på sida och kröka rygg (musiken tar slut, jag ber Micke sätta om och höja). Först läggs en lokalbedövning, obehagligt. Sen ska då slangen sättas in mellan två kotor, de bökar en stund, gör jävligt ont och är obehagligt! De lyckas inte, så jag får sätta mig upp och hänga på Micke. Till slut får de till det, det blir ljuvligt. Känner inget av värkarna, men det är inte så konstigt för de avtar nu helt... De sätter till värkstimulerande dropp. Jag känner inte av värkarna, skönt! Micke & jag lyckas slumra i två timmar, han får ligga på saccosäckar på golvet. En gång i halvtimmen kommer de in och ökar droppet. Vid två görs en ny undersökning, jag är öppen sju centimeter. De bestämmer sig för att ta hål på
fosterhinnorna. Känns märkligt när de är inne och petar med "virknålen". I samband med detta sätts oxå en skalpelektrod på bebisens huvud. Låter äckligt tycker jag, den nyps fast i huvudet på henne. Nu börjar det göra ont igen, eller ont och ont, det trycker som tusan mot ändtarmen. Jag säger till Micke att snart har vi vår bebis. Tittar mig omkring i rummet och inser lyckligt att snart kommer jag att ställa mig upp i sängen, knästående mot en saccosäck, och föda fram vår kärleksbebis. Sedan kommer vi att få vara ensamma med henne, och sen väga henne på den lilla våga och sätta på henne blöjor & kläder. För att klara trycket kan jag ta lustgas, men det funkar inte alls. Har svårt att fixa andningen då det trycker. Sitter på sängkanten lutad mot Micke & gåstolen och pressar ned rumpan då trycket kommer. Jag behöver kissa och de ställer in en pott-liknande sak till mig, Micke får hjälpa mig, men jag fixar det inte. Så de får komma in och tömma blåsan åt mig. Timmarna mellan två och kvart över fyra står jag upp hela tiden med rumpan pressad mot sängen, och somnar mellan varje värk. Svimmar nog till en gång oxå, för helt plötsligt blir allt svart i rummet, för att sedan tändas igen. Jag frågar Micke varför de släckte, men det hade de inte gjort. Minns att jag mumlar osammanhängande saker, ord bara kommer ur munnen på mig. Vet inte alls vad jag säger. Vid kvart över fyra så känner jag inget mellanrum mellan värkarna, utan trycket är konstant. De hade även talat om att vid en viss passage så kommer fosterljuden att sjunka, och när de gjorde de så insåg vi att nu var det nära! Tryckte på klockan och BM-stud kommer in och undersöker. Hon är inte nöjd med fosterljuden, så jag måste lägga mig i sidoläge för att hon ska kunna få bättre kontroll. Då blir de bättre. Men den ord BM kommer in precis då jag rest mig, hon är inte nöjd och jag får lägga mig på sidan igen. Jobbigt! Nu måste jag även andas syrgas, det verkar lite stressat i rummet. Men fosterljuden blir okej, då jag ligger på sidan. Halv sex görs en ny undersökning, jag är nu öppen 9 cm. Nu byter vi tydligen barnmorska, för den vi har haft går hem pga sjukdom. Minns inget av det. Förlossningsöverläkaren tillkallas för att kontrollera kurvan som tydligen inte ser bra ut. Han vill göra ett blodprov på bebisen. Gynstöd sätts på sängen, och provet tas. Nu är klockan 05:42. Han går ut en stund och kommer in igen, säger lugnt till mig att vi måste göra ett snitt. Jag förstår inte vad han menar, men inser att han nog skojar....

Så var inte fallet, nu blev det fart i rummet. Det visar sig att ph-värdet är 6.86, bebisen är alltså sur. Droppställningarna plockas ned och sekunderna efter är jag utrullad ur salen. Blir livrädd och bara ligger och hoppar på britsen. Minns att jag försöker fånga Mickes hand, får fatt i den och han springer med. Rullas in i en hiss, och förs sedan i raketfart in på en operationssal. Massor med folk i gröna dräkter står beredda. Jag lyfts över på ett bord, någon tar min vänstra arm och sticker i den, en annan slänger på mig en syrgasmask och säger åt mig att andas, samtidigt som en äcklig vätska hälls i min mun, en tredje häller nån kall vätska över magen och en fjärde tar min högerarm. Jag minns hur jag ser Mickes ansikte och hör någon som säger åt honom att han måste lämna rummet. Känner nåt konstigt i högerarmen och är sedan borta.....

Tydligen har jag blivit sövd 05:53, de började operationen 05:54 och 05:55 plockades vår Mathilda ut.

Micke får vänta utanför tillsammans med några barnläkare. Han är chockad och orolig. Ut kommer en blå varelse som inte andas, bara rosslar. De säger att det är en flicka, och säger åt honom att hjälpa till och massera hennes fötter. Hennes apgar efter en minut är 3.... Hon har 0 på andning och hudfärg, 1 på övriga. Efter fem minuter så har andning och hudfärgen stigit,
så då är poängen 7. Efter tio minuter ligger det på 9, det är andningen som inte funkar som den ska. Hon förs till neonantalen, Micke följer med. De väger och mäter henne - 3810 gram och 51,4 cm lång. Sedan blir hon stucken en massa, har dåliga blodkärl (precis som mor) men till slut har dom fäst dropp vid hennes lilla hand. Hon får på sig en massa elektroder, och
mätgrejor. Får en huva med tillhörande syrgas på sig. Har problem med andningen, har vatten i lungorna tror jag det var.

Det är säkert vid denna tidpunkt som jag vaknar upp. Minns att folk runt omkring mig säger grattis till dottern. Jag fattar inget. Varför ligger jag ned? Vad har jag på mig för konstiga saker? Varför alla dessa sladdar? Varför denna konstiga mask för ansiktet? Om jag nu skulle ha fått en dotter så skulle väl Micke stått brevid mig med henne? Två gubbar kommer fram och
säger Grattis, sedan vill de att jag hälsar till min man att han var jätteduktig. Han hade varit så skärpt, så nu undrade de om han jobbade inom sjukvården. Nej han jobbar ju på Flygfyren. Till slut börjar jag inse vad som hänt, och när en tjej kommer fram så frågar jag hur länge jag ska behöva ligga där, varpå hon säger att jag precis kommit. Så det blir nog ett tag till.

Tydligen är jag så svullen och täppt efter graviditeten att detta nu påverkar min andning. Jag märker inte det, förutom att apparaten ovanför mig tjuter då och då, då kommer nån och säger åt mig att andas djupare, plus att jag får blåsa i ett rör tio gånger. När jag börjar inse vad som hänt så börjar jag gråta hysteriskt och känner mig ensammast i världen, varför bryr sig ingen om mig?? Vart är Micke? Vart är vår dotter? Till slut kommer en tjej fram och undrar hur det är fatt, och om jag vill att Micke och barnet ska komma. Ja, det ville jag ju självklart! Hon skulle försöka ordna det. Jag låg sedan i vad som kändes flera timmar och bara grät, men det var nog runt en timma, innan Micke äntligen kom. Med sig hade han ett kort på vår lilla Mathilda. På kortet har hon slangar hit & dit och en CPAP (syrgas) över näsan. Såg inget vidare ut, men Micke berättade att allt var bra men att hon hade det lite jobbigt med andningen och behövde lite hjälp på traven, och behövde lite extra övervakning. Vi grät lite båda två, både av lycka, chock, oro och rädsla. Det var skönt att ha Micke hos sig, samtidigt som jag ju ville att han skulle vara hos Mathilda. Han var hos mig en stund, och vi ringde till min mamma och berättade vad som hänt och att det blivit en liten Mathilda. Sen gick han ner och hämtade Nalle Puh filten och Ekorren som vi hade med oss, som han sen gick och lämnade till Mathilda. Jag blev sedan liggandes på uppvaket i sex timmar innan de ville släppa i väg mig. Då kom Micke tillsammans med en barnmorska och hämtade mig. Jag hade då precis fått en dos morfin och var rätt väck. Blev nerkörd till förlossningssalen, där jag blev lite avtvättad innan de körde in mig på min säng till Neonantalen där Mathilda låg. De ställde mig säng brevid henne, och jag kunde nå henne och röra lite vid henne. Micke videofilmade oss, det betydde jättemycket att ha den filmen att se på sen. Fast jag var så borta att jag somnade in lite då och då. När vi varit hos henne en stund så kördes jag tillbaka till förlossningssalen, och sen vidare till en ny avdelning där vi skulle få bo. Av eftermiddagstimmarna minns jag inte så mycket faktiskt, jag var nog mest lessen och grät. På kvällen kom mamma, pappa och lillebror och hälsade på oss. De hade med sig lite hönökaka, philadelphiaost, jordgubbsdryck, godis och tidningar till oss. Det var gott med lite mackor! Innan vi skulle sova så åkte vi in till Mathilda en sväng till. En av sköterskorna berättade vad alla apparater visade och betöd. Jag var inte lika frånvarande denna gång, så nu förstod jag lite mera. Allt var bra med henne, men de ville fortsätta övervaka henne. Eftersom att hon fått syrebrist, så var de tvungna att kontrollera järnverksamheten så att det inte blivit några skador. Vi filmade lite till innan vi sa Go'Natt till vår prinsessa. Det kändes så grymt att få vara frånskilda då vi äntligen fått vår bebis!

Jag var så fruktansvärt ledsen över att ingenting blev som man tänkt sig! Jag som var så nära att få föda fram mitt barn, så blev det som det blev! Jag kan bli så bitter när jag tänker på att jag aldrig fick se hur hon såg ut då hon föddes, jag fick aldrig höra hennes första skrik, jag fick aldrig se hennes första bajs, jag fick aldrig uppleva den fantastiska känslan då bebisen läggs på mammans bröst. Det känns så fruktansvärt hemskt och orättvist - samtidigt som jag är så enormt tacksam över att hon lever och att allt slutade väl till slut!

Natten gick bra, en sköterska kom in ett par gånger och tömde min påse (katetern) och kollade droppet, men annars sov vi bra. På morgonen sen så skulle jag få resa mig upp, barnmorskan skulle komma in och hjälpa mig. Men först så kommer hon in och berättar att de ringt från Neo, allt är mycket bättre med Mathilda - men de behövde hennes plats på Neo bättre till ett annat barn så Mathilda skulle flyttas över till Huddinges Neo avdelning - och det inom en timme. Jag började såklart att tokgrina igen... Micke körde in med mig och hela sängen in till Mathilda för att säga Hej Då innan hon flyttades över. Nu hade de tagit bort CPAP'en från henne och i stället hade de en syrgasmask som hon fick andas i ibland. Hjärnövervakningen hade de oxå tagit bort, och allt såg bra ut! Inga framtida men på hjärnan skulle det bli - och det känns ju tryggt. När vi var inne hos henne så bad jag Micke att springa och hämta videokameran, jag ville ha nåt att titta på när vi skulle vara så långt ifrån varann.

När vi kom tillbaka till vårt rum så fick jag hjälp och resa mig upp, det kändes läskigt! Men var skönt när man väl kommit upp! Fick ta mig en dusch, och Micke fick hjälpa mig med allt! Hade legat ned i X antal timmar så mitt hår var en enda stor svintoklump som vi fick kämpa med i en halvtimme innan det gick att reda ut.... Vi fick reda på att vi skulle bli överflyttade till Huddinge snart oxå, de hade beställt en ambulans till mig. Fast de var osäkra på hur det skulle bli på Huddinge, om jag skulle få ligga på en BB avdelning och Micke skulle få åka hem, så då blev jag knäckt över det! Vi ringde dit mamma & pappa så att dom skulle kunna ta Mickes bil för att han skulle kunna åka med mig. De kom såklart på studs, trots att pappa egentligen skulle varit hos optikern. Vi hade tänkt att de skulle köra över bilen samtidigt som jag kördes över, men medans vi satt och väntade så kom barnmorskan och berättade att det inte fanns någon ambulans, utan nu var en sjuktransport beställd, men den kunde dröja ett par timmar. Mamma & pappa skulle på fest på kvällen, så de kunde inte vänta, så de fick köra över bilen ändå. Micke och jag satt och väntade tills strax innan fyra på sjuktransporten. Så kördes man då över till Huddinge sjukhus på en bår i en sjuktransport. När vi kom till Huddinge så fick vi i alla fall ett eget rum, så Micke fick sova kvar! Tack och lov, annars vet jag inte vad jag gjort! Två mossiga gamla barnmorskor kom in och tog hand om oss, men vi ville bara så fort som möjligt gå till Neo och träffa Mathilda. När vi kom in på Neo så var et ingen som brydde sig så särskilt mycket om oss. Vi gick fram till Mathilda och stod och klappade på henne en bra stund innan någon kom fram och berättade hur det var med henne. Allt var bara bra, nu skulle hon börja matas med mugg. De undrade om vi ville hålla i henne, och det ville man ju såklart!!! Klockan 16:40 lördagen den 3:e mars höll jag alltså i min dotter för första gången! Jag fick oxå ge henne mat från en mugg, och det var inte det lättaste! Hälften rann ur.... Jag frågade när man kunde försöka börja amma henne, och de sa att jag kunde ju komma in till nästa mål och testa om jag ville... OM jag ville! Jag ville ju inget hellre.... Så vid nästa mål var jag med och lät henne suga på bröstet för första gången, helt underbart! Även om hon inte fick i sig speciellt mycket, så var ju känslan helt underbar!

Senare på lördagskvällen så kom Åsa & Thomas och hälsade på oss. De hade köpte med sig mat från Mc Donalds! Mmmm... det var gott med mat, jag hade ju inte ätit så värst mycket det senaste dygnen... Mathilda fick lite presenter oxå, bla en tuff munkjacka som hon kan ha lite senare. När de var hos oss, så gick jag ifrån en gång till för att vara med och försöka amma. När vi satt inne på rummet kom de in ytterligare en skum tant, för hon skulle ta tempen på mig... En uråldrig termometer var det, och hon var lika uråldrig hon. På söndagen så satt vi mestadels inne hos Mathilda hela dagen, fast vi kom inte dit förrän vid tio. Vi hittade en infopärm som vi tittade i, där stod det att varje morgon klockan nio gå läkaren ronden... Jättebra att vi fick den informationen... då hade man ju kunnat vara med och höra vad de sa... För barnskötarna som jobbade där visste ju inte speciellt mycket om hennes tillstånd... Mitt på dan så var det en barnmorska (som för övrigt såg ut som en smurf) som skulle lägga om mitt sår. När hon såg att det var tejpat så tyckte hon att det var jättekonstigt, för så gjorde man ju inte på HS. Hon visste inte om hon skulle våga ta bort det eller inte, så hon tillkallade en till barnmorska som även hon var osäker. Då frågade dom mig varför dom tejpat, och om det var stygn eller agraffer... Hur tusan skulle jag veta det? Jag var inte riktigt vid medvetande under operationen.... I vilket fall som helst beslöt dem sig för att slita tejpen och lägga på ett förband i stället. När dom gjort det så lämnade de mig ensam i rummet, liggandes i sängen. Jag började störtgråta, hur skulle jag ta mig upp utan hjälp?? Micke fick ju hjälpa mig hela tiden annars. Till slut kom jag i alla fall upp ur sängen, och precis då kommer Mickes föräldrar på besök. Där står jag och ser helt eländig ut med tårarna sprutandes ur ögonen... När jag hämtat mig lite, så gick jag iväg till Neo för att hämta Micke. Då träffar vi den första vettiga människan på Huddinge. En sköterska på Neo som insett att vi inte blivit så väl omhändertagna, så hon berättar en massa för oss och förklarar rutiner och hur alla maskiner funkar, berättar för mig om pumpning osv. Hon var kanonbra, så sen kändes det mycket bättre! Mickes föräldrar var kvar ett par timmar, och sen på kvällen så kom mamma, pappa och Veronica och hälsade på oss. När dom var hos oss, så kom en utländsk tant (städtant??) för att rycka ur min kanyl ur handen. Kändes verkligen jättebra när det hela tiden var en massa olika människor som skulle ha hand om en... Mamma & pappa hade tagit med sig min data, så att jag kunde börja skriva på denna berättelse. Det var så skönt att kunna sitta och skriva av sig.

På måndagsmorgonen gick vi in till Mathilda tidigt, så att vi inte skulle missa ronden. Läkaren som undersökte henne tyckte att hon såg ut att må alldeles utmärkt, så hon slapp sin övervakning och dropp. Jippi! Det enda som blev kvar än så länge är sonden. Däremot var det inget vidare med mig... barnmorskan som skulle plåstra om mitt sår på morgonen tyckte inte att det såg så bra ut, så hon ville att läkaren skulle kolla mig. När hon kom och tittade på det så misstänkte hon en infektion eftersom att det var rött och ömmade på vissa punkter... De tog en odling genom att "gucka" runt i såret. Fick i alla fall antibiotika mot det. När läkaren tittat färdigt på mig, så "rusade" jag tillbaka in till Mathilda för att vara med vid matningen. Hon låg och snuttade ganska länge, och fick i sig lite i alla fall. Sen fortsatte vi med flaskan. När maten var uppäten vid tolvtiden så flyttades Mathilda över till nästa rum. Det är sista rummet innan hemgång, där slapp man all övervakning och tjutande larm! Skönt!!! Micke och jag gick ner på sjukhuset och åt lunch (äckligt var det!), och efter det handlade vi lite kakor & godis som vi gick upp på rummet och fikade innan vi gick tillbaka till henne. När vi kom in igen så hade hon blivit befriad från droppnålen! Skönt för henne! Vi fick oxå reda på att hon var 51,4 cm lång, vi hade ju inte fått veta det tidigare... Födelsevikten var 3810 gram, och idag vägde hon 3870 gram. Vi satt och snuttade en stund igen, men hon verkade inte nöjd och började snutta på min näsa i stället... *ler* Där kom det dock inget av intresse... Mer mat! Vi ville ge henne flaska, vi vet ju att hon klarar att suga nu, men BM-tanten skulle bestämt ge henne från sonden... Hmmm... Då gick jag in på vårt rum och fick min eftermiddagsdos för smärtan, hade ont! Det dunkar... Sen pumpade jag lite, det kom mer än förr (råmjölk), men jag ska kämpa vidare...

När jag kom tillbaka till Neo hade barnmorskan från KS ringt och undrat hur vi hade det, vi fick gärna komma och prata om förlossningen. Skönt! Ska skriva ner alla funderingar jag har! Mathilda snuttade på ordentligt under eftermiddagen, trist att man har så lite att erbjuda. Är lessen över att ingen visade mig pumpningen tidigare, då kanske det varit på gång nu. När hon fått sin mat vid halv sex, den muggade vi, så fick hon permis från Nep och fick följa med oss in på rummet! Vilken lycka!

Vi tog en vända in i matsalen först och åt middag, nån äcklig ostlåda... Mathilda låg i vagnen och letade tutte... När vi kom in på rummet så tänkte vi att hon som varit vaken så länge nu kanske ville sova, men inte då - hon ville snutta - så mysigt, så mysigt! När hon snuttat färdigt så ville hon ligga kvar och sussa på bröstet , nåt annat gick inte. Vid niotiden fick vi gå in till Neo igen för då var det mattime igen, jobbigt med dessa stenhårda tider att passa... När vi matat henne färdigt så undrade sköterskan där om vi inte skulle lämna henne kvar över natten, för det var ju jobbigt för oss att gå upp mitt i natten och komma till Neo för att ge henne mat... Hallå! Nu när vi äntligen får ha vår efterlängtade prinsessa hos oss, så vill vi ju inte lämna henne ifrån oss! Så vi tog såklart med henne in till oss igen. Då var hon ganska pigg, eftersom att hon ätit och sovit så mycket fram tills på eftermiddagen. Så vi gosade en massa och bekantade oss med varann utan en massa övervakning, skönt! Efter en stund ville hon sova, så då låg hon i sin säng och snusade, så härligt! Jag plockade upp datan och satt och skrev länge, medans Micke gick och kollade på sporten på TV. Det kändes häftigt att vara ensam med henne en första gång! Gick och tittade på henne ganska ofta.... Strax innan ettiden så vaknade vi alla tre, Mathilda låg och smaskade lite. Vi klädde på oss och gick över på Neo för att ge henne mat. Då undrade sköterskan (en ny som vi aldrig träffat tidigare) om det verkligen var nödvändigt att vi skulle behöva gå till Neo för att ge henne mat, det kunde vi väl lika gärna göra inne hos oss. Det hade vi såklart inget emot, så nästa mål skulle vi ta inne hos oss! Så när klockan var fem vaknade Mathilda och ville ha mat, då behövde vi bara ringa på klockan så kom en sköterska in med en omgång mat till henne!

På tisdagsmorgonen så gick vi in till Neo med henne lagom till ronden! Då blev hon utskriven!! TJOHO! Det var så skönt att ta henne därifrån, äntligen skulle vi få åka hem! Egentligen så tyckte nog inte sköterskorna på min avdelning att jag skulle åka hem redan, eftersom att såret var infekterat och de bara hade plockat hälften av agrafferna, men vi ville bara hem! Så jag sa att jag kunde gå till vårdcentralen hemma i stället för omplåstring! Jag hämtar mig nog snabbare i hemmamiljö... Klockan halv två hade vi packat ihop våra saker och kunde äntligen lämna Huddinge Sjukhus - hoppas jag aldrig mer behöver komma till det sjukhuset!!!

Det var allt om min förlossning och våra första dagar med Mathilda, i fortsättningen kan du läsa vår dagbok där vi skriver vad vi hittar på om dagarna!